Dum och tragisk
När jag var liten kunde jag inte lämna en potatis kvar på tallriken. Jag var tvungen att dela den så den inte skulle bli ensam.
För ett tag sen insåg jag att jag inte har någon sån där konstig idé och det är ju lite charmigt så jag började dela maten igen för att de inte skulle bli ensamma.
Men nu har det blivit värre, jag menar om jag tappar en smula på golvet måste jag slänga ner en till, om jag bara har en strumpa på golvet måste jag lägga ner en till.
Sen borde det ju va lika lätt att sluta som att börja... men nej jag är fast.
Borde finnas nåt liknande som nikotintuggummi för tvångstankar!
Kommentarer
Trackback
